confessions of a broken heart...

"Ibland önskar jag så att jag aldrig träffat dig...att jag aldrig hade fått lära känna dig...Ibland önskar jag så mycket att jag nästan svimmar, att du bara hade varit en i mängden, någon som jag aldrig lagt märke till eller som berört mig. Men jag vet att sanningen är allt annat än sådan, du berörde mig och mitt hjärta på ett sätt ingen annan gjort. Jag visste inte att det var kärlek då, men nu i efter hand...så förstår jag att det var så mycket större än så. Alla dagar som blev helt underbara tack vare dig...du gjorde mig till någon som jag älskade att vara och i dina ögon så blev jag det finaste som funnits. Det är rätt så lätt att förneka saker, det är ännu lättare att förneka för sin omgivning om sina känslor, men för sig själv så går det aldrig att förneka någonting... det finns, och kommer alltid att finnas kvar i ett ställe i kroppen...hjärtat... Det finns inget ondare än när jag ser dig gå förbi, och du passerar förbi utan att ens ägna en enda blick åt mig...Du som innan aldrig kunde sluta titta på mig... Det går dagar, det går många dagar utan att jag ens tänker på dig, men med en liten wisch...så är jag tillbaka i alla minnena igen... Minnen som gör fortfarande gör så fruktansvärt ont...Hur underbart livet var...bara för att du fanns med i det...och hur jävla tomt livet är nu, när du är så nära men så otroligt långt borta... Tårar fälls fortfarande för dig, och det river upp såret ännu mera... Jag kallar det för hjärtplågeri, när jag ser tillbaka på alla gamla bilder och texter, tänker tillbaka på alla nätter och dagar...En kniv som körs rätt igenom mitt hjärta och en hjärtattack vore en skön smärta i jämförelse...En smärtsjälv plågeri som jag utsätter mig själv för att påminna mig om att aldrig mer låta någon komma nära, eller få tag i det känsligaste och värdefullaste jag har...min själ och det som får min kropp att fungera...the beating heart. Jag vill vara stark, våga vara så som mina ord säger att jag är...att jag inte bryr mig ett endaste dugg om hur det går för dig, eller vad du har för dig nu för tiden? att jag har kommit över dig på alla sätt man kan komma över en människa...men den onda och hårda sanningen är...att jag har inte kommit över dig...jag kommer aldrig att komma över dig... Jag har på något sätt lyckats få en liten bit av mig själv att för alltid vara fast i tiden med dig... Jag vet inte om du kommer ihåg den dagen, eller jo, jag vet att du kommer ihåg den dagen. Då du var den förste någonsin som fick se mig på min hemmaplan...och du gjorde så att jag tog mig till höjder jag aldrig trodde jag skulle nå... Det var du som fick mig att slå in den där matchbollen... Men just nu...så ont som det gör inom mig, så ont att jag knappt kan andas...så ont att tårarna brinner som eld mot mina kinder...så ont som det gör...det gör att jag önskar så in i norden att jag aldrig någonsin vetat vem du var... Just please leave me alone...I dont want to cry your tears anymore..."

"Det kan ta ett helt jordeliv för att bota oss två...Visst kan det de..."

T.....&T.....