The end of the road, sundström signar ut.

Ja...så nu har det oundvikliga kommit...det har blivit min verklighet...jag vet att jag har sagt det förut, jag vet att man tänker dessa tankar varje gång efter en förlust eller under en period då allt går emot en..jag pratar naturligtvis om denna underliga sport med namnet Tennis. Tennisen är mitt livs första kärlek, och jag får väl vara glad att jag fått spendera så många år ihop med den...men nu...som Nelly Furtado sjunger - All good things comes to an end... och nu har slutet kommit för mig...eller ja...i boken om tennisen och jag är sidorna nu inne på det sista kapitlet...De sista raderna kommer att skrivas nästa helg, då F-18 slutspelet äger rum...och ja, detta blir sista resan...och den mycket berömda och vida omtyckta GLTK-modell kommer nu att få sitt slut... Detta är ett beslut som inte har kommit fram över en natt, eller efter en match...nej, dessa tankar och funderingar har funnits ända sedan sommaren då jag var 15...I min tennis-utveckling har jag inte kommit särskilt långt spelmässigt sedan den gyllene sommaren 2002 (matchstatistik på 91-3)...jag har väl i och för sig blivit lite större, lite starkare och slår därmed lite hårdare...men i de spelmässiga...så har det inte skett någon större förändring...jag har stått och stampat på samma ställe under en 4-års period...och nu har det stället blivit en stor grop som jag finner det totalt omöjligt att ta mig upp ur. All den viljan och all den kämpaglöd som tidigare funnits i mig, har försvunnit...all den envishet om att det visst går, har hunnit bli ikapp sprungen utav verkligheten...det går inte längre...jag orkar inte att match efter match, kämpa mig till döds, springa som en skållad råtta längs baslinjen och ha matcher som aldrig går under 2 ½ timme. Jag ser ingen mening längre att lägga ned 40 timmar i veckan på något som aldrig ger mig något tillbaka, att varje träning är exakt samma sak och med exakt samma övningar som ger mitt spel och mig själv absolut nada. Den spelglädje som finns före träningen och under inbollningen försvinner så fort träningen sätts igång... och missförstå mig nu inte, jag älskar fortfarande tennis...mer än något på denna jord...men om kärleken inte är besvarad så blir det hela ett enda stort plågande...och jag är trött på att vara plågad. Då kommer ju motargumentet, men lira bara för skojs skull då, spela någon gång i veckan och bara lek...tyvärr funkar inte jag så, det är antingen allt eller inget...Jag är inte funtad så att jag kan lalla runt och tycka det är kul...kul är det när man känner hur bra man är, hur allting stämmer och allt bara flyter på...att man får känslan av att vara oslagbar... Men jag är allt annat än oslagbar...så många tårar som jag har gråtit den sista tiden för den här sporten, och för mig själv och för den situationen jag befinner mig i...ja, det havet skulle täcka hela jordklotet och lite till... Det officiella beskedet är att jag kommer att efter Lag-SM:et ta ett "break"...för alla andra låter det väl som om jag kommer tillbaka efter någon vecka (ni som känner mig, vet vilken träningsnarkoman jag är), fit for fight och på bättre humör än någonsin... Men jag känner och till stor del vet, innerst inne...att det här beslutet kommer att bli ett break som håller på otroligt länge...kanske tills den dagen jag lämnar det här jordelivet.